Så vad göra då? Förstås tar jag chansen att klaga på systemet så mycket som möjligt. Men å andra sidan...att läsa någons klagan gör väl knappast någon glad. Så istället får jag helt enkelt konstatera att Murphys Lag stämmer till 100% som vanligt. Se till exempel på livet i stort. Om du jobbar och står i och därigenom blir stressad så går du med smått ångest hela dagarna...när det sedan börjar lugna ner sig så blir man istället sjuk. Återigen..tack du store Murphy! Man kan också säga att detta bekräftas av 90% regeln:

90% av ett uppdrag tar 10% procent av tiden. De övriga 10%:en tar de resterande 90%:en av tiden.

Kanske tyder detta på att jag har en cynisk syn på livet i stort? Nej inte alls. Jag älskar mitt liv och jag värderar verkligen varje dag som jag får med Marie, mina vänner och inte minst mina studenter. Med det sagt så känner jag att jag kan återgå till att skriva om mitt tidigare inlägg.

Efter att ha spenderat flertalet timmar vid mina studenters bloggar så har jag börjat fundera mer och mer över syftet med bloggar. I artikeln Why  we blog så tas det upp ett flertal intressanta punkter. Men utifrån den kurs jag nu håller så ställs detta på sin spets då många av mina studenter inte tidigare har haft bloggar. Det blir intressant att se hur och om några av dessa kommer att ändra ståndpunkt under tiden. Det märks redan nu tydligt hur det de bloggar om ständigt kommer upp till diskussion, både i och utanför klassrummet. Att prata OM bloggar är i många fall mer intressant än själva bloggandet i sig. Självklart så vill man ständigt ha kommentarer på sina inlägg, men samtidigt framkom det vid flertalet tillfällen att många av mina studenter inte skrev kommentarer, men däremot ofta diskutera dessa när de träffades. Denna synergi mellan det online-baserade bloggandet och real life känns både spännande och uppfriskande.

Ett annat intressant fenomen är det faktum att många bloggare har börjat lägga ut videoklipp på sig själva på youtube och sedan länkat in detta till sina bloggar. Kanske är videobloggen framtidens melodi? Eller är det snarare så att anonymiteten som erhålls genom nätet bidrar till att flertalet väljer att börja blogga? Personligen tror jag inte att jag skulle vilja lägga ut en videoblog, varför skulle någon vilja sitta och lyssna på mitt babblande när jag lika väl kan skriva ner det och dessutom infoga länkar och videomaterial. Antalet kanaler i kommunikationen blir på så sätt lite mer lätthanterligt. Kan förstås tänka mig att detta skulle vara trevligt om det vore så att endast mina nära och kära skulle läsa min blogg. Men i så fall så tror jag inte att bloggen är rätt medium, IMO så är den publika sidan av bloggandet just det som gör det extra intressant och inte minst de möjligheter som detta medför höjer ytterligare detta intresse.

Man talar ofta om "Thrill, spill and kill" kring nätaktiviteter. Att detta kan knytas till bloggandet genom nedanstående känns som en av de klara fördelarna, inte bara med bloggande utan nätaktiviteter i stort.

Thrill: Att få kommentarer från främlingar över sina tankar och funderingar eller de projekt som redovisas. Att här balansera på gränsen mellan det tillåtna och icke tillåtna.

Spill: Att balansera på gränsen mellan det allt för personliga och det allt för allmänna.

Kill: Att riskera elaka personers kommentarer.

För övrigt så anser jag att root beer är ett utmärkt substitut till godis, men förfärligt avskyvärt som måltidsdryck.

Fred och ut!